Rashistoria

Många hävdar att basenjin hör till de äldsta kända hundtyperna. Hundar med närmast identiskt utseenden till dagens basenji finns i grottmålningar i Tessil-N-Ajer i Algeriet och målningarna anses vara ca 12 000 år gamla. Rasen anses närmast härstamma från en schensihundtyp från Kwangodistriktet i fd belgiska Kongo. Det var även från det distriktet som västerlänningar omkring år 1895 rapporterade om små hundar som inte kunde skälla. Man har funnit mycket homogena grupper av dessa hundar hos isolerade stammar av pygméfolk i fd Belgiska Kongo men även i södra Sudan. De användes både som jakthundar, stugvärmare, renhållningshjord och sällskap åt barnen. Stammar i Sudan lär värdesätta sina hundar högt och skänker dem som speciella vänskapsgåvor eller som en del av hemgiften. Som jakthundar visar de stort mod, snabbhet ochuthållighet. Först 1936 lyckades importer överleva och fortplanta sig i England. Det tog mycket lång tid att få rasen acklimatiserad i västvärlden. 1951 kom den första basenjin till Sverige.

Basenjin kan inte skälla, men är för det inte stum!

Basenjins struphuvud och stämband är annorlunda än hos andra hundar. Stämbandens vibrationer är inte tillräckligt starka för att framkalla skall men däremot ett joddlande, gurglande läte som ibland av misstag kan uppfattas som en morrning.